Meteoriten som träffade jorden för ca 90 miljoner år sedan . . .
Då och då träffas jorden och månen (liksom alla andra kroppar i vårt solsystem) av meteoriter eller kometer som har kommit på avvägar i solsystemet. De flesta meteoriter kommer från asteroidbältet mellan planeterna Mars och Jupiter, medan kometerna härrör från de yttre delarna av solsystemet.
I asteroidbältet finns miljontals fragment av en eller flera svunna planeter. Några av dessa splitter får ibland sina banor ändrade av Jupiters gravitation och de riskerar sedan att kollidera med Jorden. De minsta av dessa fragment brinner upp i Jordens skyddande atmosfär. Stora fragment rusar däremot obehindrat mot marken med mycket hög hastighet, ofta över 10 km per sekund.
Vid nedslaget sker en explosion som förångar meteoriten, smälter en del av berggrunden och krossar upp ännu större volymer. Krossat och smält berg kastas ut i omgivningen och kvar vid nedslagsplatsen blir en nedslagskrater som ett stort ärr i jordskorpan. Dessa kratrar får olika form beroende på meteoritens storlek och de efterföljande geologiska processernas verkan. Kratrar upp till ca 5 km i diameter blir skålformiga. Större kratrar blir ringformiga med en upphöjning i centrum.
Kratrar kan bevaras i sedimentära lagerföljder eller eroderas tills de inte kan kännas igen längre. Mycket stora kratrar med upp till 100 km diameter lämnar dock outplånliga spår i jordskorpan.
På Månen förekommer inga aktiva geologiska processer. Vatten, väder och vind saknas liksom vulkaner. Därför är hela ytan ärrad av nedslagskratrar, och allt material på månytan består av fragment som bildats vid nedslag.
Efter de första rymdfärderna insåg man att solsystemets planeter, månar och asteroider har utsatts för liknande processer. Således även vår planet.
Jorden har på grund av sin större yta och större massa träffats av ännu fler nedslag än månen och ärrats på motsvarande sätt. Spåren suddas emellertid snabbt ut genom nednötning (erosion), sedimentär omlagring, vulkanism och tektoniska processer.
 |
| Artikelkälla: Herbert Henkel |