Plats 35 – Hamre Strömmar

Dellenriket
Dellenriket
Plats 35 - Hamre Strömmar
/

Hamre Strömmar.

Som så ofta i Dellenbyggden är det skogen och skogens tillgångar som är grunden för de stora samhällsförändringarna, och vi ska nu tillbaka 150 år i tiden till mitten av 1800-talet.

Ute i Europa rasar det så kallade krimkriget. På ena sidan Ryssland å på andra sidan Frankrike och Storbritanien, striden gäller det Osmanska riket och kontrollen av sjövägen från Orienten till Medelhavet.

Det här är våra dagars oljekrig. Världens marknader påverkas av striderna och inte minst så ökar priset på trävaror i värden. Detta noteras snabbt av en grupp finansmän i London, de ser stora möjligheter att tjäna pengar på det olycksaliga kriget.

Trävaruexporten från Hälsingland är redan etablerad och en affärsman från Hudiksvall vid namn Erik Olof Regnander har gjort sig känd som en skicklig förhandlare och gjort stort intryck i finansvärdens London. Han kan livfullt berätta om de slumrande skogsrikedomarna i Hälsingland och Härjedalen. Och utan några som helst beskrivningar av transportmöjligheter, får han uppdraget att för engelsmännens räkning köpa avverkningsrätter i Lillhärdals socken i Härjedalen.

Snabbt bildas ett bolag i England med det stolta namnet Hudiksvall Stimsoingmill Copany Ltd. Här hemma går det under det mer lättfattliga namnet Engelska Bolaget.

Ett av bolagets projekt var att just här vid Hamre Strömmar, uppföra en ångdriven såg. Forsa ångsåg som uppföres 1859, är en av dåtidens allra största sågverk. Det sågade virket fraktas med pråmar dragna av ångbåt, till Forsa station där det omlastas för järnväg till Hudiksvall.

På bara några få år lyckas Regnander köpa avverkningsrätter på närmare 100.000 hektar uppe i Härjedalen. Avverkningsrätt betydde på den tiden att köparen under 50 år skulle få avverka levande träd som var grövre än 25 cm, och behålla virket. Det var alltså bara grovs timmerträd som avverkades för att sågas här vid Hamre Strömmar. Kvar i skogen blev de klenare träden, som på den tiden inte hade någon industriell användning.

Det här var ett vanligt sätt att avverka på den tiden, mitten av 1800-talet, det kallades dimensionsavverkning, och man levde i tron att de träd som lämnades skulle växa när de stora träden försvann. Men det skulle ta många år innan man insåg att så inte var fallet, för de träd som lämnades kvar klarade inte den förändrade miljön. De torkade eller fälldes av stormvindar. Det skulle ta nära 100 år innan man insåg misstagen och började restaurera de förödda norrländska skogarna.

En kuriositet i sammanhanget är att betalningen för virket skedde i natura. De som sålt timret fick hämta 50 tunnor gråsalt i Hudiksvall. De fick också förtur på att avverka de områden som de ägde.

De här gigantiska inköpen ledde snart till pengabrist hos Engelska bolaget. Det löste de på ett för tiden typiskt vis. De införde helt sonika bestämmelse i köpekontrakten som sa att de hade full rätt att säga upp köpet inom ett år, och om köpet ändå fullföljdes så skulle bara kalva köpeskillingen betalas kontant, och resten skulle komma inom de närmaste 10 åren. Någon ränta talade man inte om. Mitten av 1800-talet var köparens marknad och skogsägarna i Härjedalen hade ingen möjlighet att sätta in de här affärerna i ett större sammanhang.

Härjedalens skogsmarker låg alltså redan i Engelska bolagets händer.

Och nu började man se sig om i västra Hälsingland för också där fanns det ju vida och rika skogsområden. Men nu vaknar plötsligt affärsmännen i Hudiksvall. Varför ska engelsmännen få tjäna pengar på Hälsinglands skogar och inte dom?

Translate »