Deltaplanet.
När inlandsisen smälte blev det mycket vatten. En isälv rann ner i havet just här och därför bildades det plana området som vi strax skall åka över. Delta bildas när en flod lämnar efter sig grus, sand och jord. På Hornbergets sida kan man se märken efter havets högsta linje, den s.k. högsta kustlinjen.
Fantastisk utsikt. 61.58.132 16.14.779
Om en liten stund kommer du till kanten av Deltaplanet och där du kan stanna en stund och njuta av den vackra utsikten över Stråsjöbygden. Området har med tiden vuxit igen, men fortfarande kan du se Stråsjödalen framför dig.
Åk sedan vidare ner mot Bäckhuvudet. Parkera vid skylten, gå stigen ner mot bäcken.
Bäckhuvudet. Naturreservatet runt Gladbäckens källa.
Ta gärna med muggar för att dricka ur källan. Varifrån kommer vattnet?
Observera växtligheten omkring. Vattnet i bäcken fryser aldrig. Det värms upp i den underjordiska bäcken så mycket att det inte fryser till is innan det rinner ut i Svågan. Inte ens om det är minus 30 grader, så kan byborna ta sitt vatten från Gladbäcken genom en ledning som ligger nära vattenytan utefter bäcken. Mer information om Bäckhuvudet finns på samma hemsida där det står om Gröntjärn, www.dellenportalen.se/orter/grontjarn-ett-naturfenomen
Fortsätt vidare på den väg du kom och om en liten stund kommer till bebyggelse igen. Åk ända fram till en T-korsning och ta till vänster på den asfaltbelagda vägen. Om cirka 2 kilometer kommer du till Norrberg och när du är framme ser du den gamla samlingsplatsen där nu Betel kapellet står rakt framför dig.
Norrberg 61.57.978 16.19.256
Norrberg började bebyggas år 1750. Tidigare var där betesmark till stråsjöbornas kreatur. När det kom folk och började bygga hus där, blev stråsjöborna så arga att de eldade upp husen.
Under åren har korsningen i Norrberg varit en knutpunkt för många människor. ”Hea” kallade man platsen. Här strålade man samman och bestämde sig om man skulle gå på café, på dans eller på bönhuset. Vanligast var nog att man gick på alltihop. Eller så hade man kommit överens om att spela kort nånstans ute bland tallarna och förhoppningsvis tjäna till sig lite pengar. Alla ”nöjen” fanns här på Hea. Och när bussarna började köras, var det här man bytte buss. Fick man vänta så gick man på café en stund.
Det som finns kvar i Norrberg idag är Betelkapellet, det som förr kallades bönhus i folkmun. Här finns en av Hälsinglands äldsta baptistförsamlingar och den är också den äldsta föreningen i Bjuråker, vad vi vet. Den bildades år 1860. Ända fram till år 1858 var det inte tillåtet enligt Konventikelplakatet att samlas till gudstjänster utanför kyrkan och utan präst. Detta förbud levde kvar även något senare. Ofta ingrep länsman eller präst och stränga straff utfärdades. Församlingen trotsade gudstjänstförbudet och möttes ändå i olika hem och blev också straffade. De var alltså tidigt ute i den ”motståndsrörelse mot överheten” som höll på att växa fram i vårt land vid denna tid. Förutom väckelserörelsen fanns vid den tiden också arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.
Från Norrberg kom en känd kolportör och lekmannapredikant, torparsonen Olof Strömberg eller Ström-Olle som han vanligen kallades. Han började sin bana på 1850-talet. Han höll sina predikningar på bygdemål och sången hade sin självskrivna plats under hans framträdanden. Inom kort genomsyrades bygden av en genomgripande väckelse. Förr var det supkalas vid varje barndop, bröllop eller begravning. Nu var det slut på superiet.
År 1877 hade församlingen blivit för stor för att samlas i olika hem och en lokal byggdes i Norrberg. Den gamla timrade byggnaden, är det som idag är ”kyrksal” i Betelkapellet. Ingången var då på husets östra sida, mot skogen, där vägen gick. Huset har sedan byggt till i olika omgångar.
Under de 156 åren som församlingen funnits var den som störst år 1983 och hade då 84 medlemmar. Norrbergssångarna, församlingens sångare med strängmusik och dragspel, var välkända och man hade ett stort barn- och ungdomsarbete för Svågadalens barn med bland annat barnkör, söndagsskola och scouter. Församlingen i Norrberg har idag 34 medlemmar. Mycket av verksamheten bedrivs i samarbete med Svenska kyrkan och övriga frikyrkor i Dellenbygden. Aktuellt program finns på församlingens hemsida www.kyrktorget.se/betelnorrberg
Nykterhetsrörelsen hade också verksamhet i Norrberg. 1901 bildades logen Norrbergs Välgång och några år senare byggdes Godtemplarhuset öster om Betelkapellet, mot skogen. Där fanns också en dansbana. När logen lades ned 1958 revs också byggnaden.
Vägen genom Norrberg gick tidigare mellan Betel och Godtemplarhuset. En bit av den vägen finns fortfarande kvar.
Åk nu vidare efter södra vägen mot Brännås genom att vända om ungefär 100 meter från det håll du kom från och följ vägen där det står Brännås 11 kilometer. Snart passerar du ett litet geografiskt område med några få gårdar som kallas Kamen med sin mytomspunna sägen om Kamtjärn.
Kammen med sägnen om Kammtjärn
Vägen från området kring Dragsved till Ängebo, gick förr förbi Kammtjärn och över Svågan på en träbro.
Skolbarnen var rädda när de skulle passera tjärnen, för här fanns troll och annat otyg. Tjärnen var ingen tjärn längre utan en myr. Så här gick det till när vattnet försvann ur tjärnen.
Under 1700-talet härjade ryssarna nere kring Hudiksvall. De brände husen och stal allt av värde. Ängeboborna var rädda för att ryssarna skulle komma hit upp och stjäla och bränna. De samlade ihop alla rikedomar de hade och lade dessa i en stor kittel. För att riktigt lura ryssarna sänkte de sedan kitteln i Kamtjärnen.
De kände sig trygga för de hade gett småfolket, Vittrorna, i uppdrag att vakta rikedomarna. Ängeboborna kunde bara ta igen kitteln om man tog upp den ur tjärnen en midsommarafton klockan tolv under absolut tystnad. Sade man det minsta lilla skulle Vittrorna ta tillbaka alltsammans.
Tiden gick och Ängeboborna glömde sin skatt, alla utom en, som hette Kam-Olle. Han bodde på gården Kammen och hade hört om skatten, och ville gärna ta tillbaka den. Han och en kamrat började därför att gräva ett dike från Svågan till tjärnen. Precis klockan 12 på midsommarafton var de klara att ta sista spadtaget in till tjärnen. När vattnet forsade förbi såg männen plötsligt en jättestor trädrot komma farande emot dem. Roten grep och krafsade efter dem men männen steg åt sidan. De hade räknat med att Vittrorna skulle använda olika knep för att skrämma dem.
Om en stund, när det kom ett stort oxhuvud farande, bölande och blängande, då blev männen trots allt rädda och sprang sin väg. Skrattande och kvittrande tog Vittrorna tillbaka skatten, som fortfarande finns kvar i myrens djup.
Fortsätt vidare och snart är du framme i Brännås by. Under den fortsatta färden får du höra hur bondeskog blev till bolagsskog.
Från bondeskog till bolagsskog.
Först under 1500-talet började staten intressera sig för skogarna. Skogarna har alltid spelat en viktig roll för böndernas försörjning, men ännu på 1500-talet saknade skogen något ekonomiskt värde. Bönderna utnyttjade dock de vidsträckta skogsmarkerna för fiske, jakt och kreatursbete och där hämtade de virke, näver och andra nyttigheter för husbehov. I den medeltida Hälsingelagen hade stadgats vad som var enskild skog, by skog, och vad som var allmänning samt hur den marken kunde förvärvas. Gustav Vasa ansåg dock att skogsallmänningarna tillhörde kronan och därför försökte han på olika sätt lägga under sig allmänningarna.
I och med att järnhanteringens utveckling ökade staten intresse för de orörda norrlandsskogarna. De många nya järnbruk som etablerades i Hälsingland i slutet av 1600-talet och 1700-talet var en följd av att man ville spara de hårt åtgångna skogarna. För att säkra en tryggad skogstillgång blev det därför nödvändigt för staten att avyttra enskild mark. De skogar som inte direkt kunde hävdas som böndernas avyttrades till staten. Dessa kronoskogar fick användas av järnbruken för att kola på. År 1683 utfärdades en skogsförordning som kom att bli utgångspunkten för hela den norrländska avvittringen. Avvittringens följder blev att vidsträckta skogsmarker som tidigare hade tillhört bönderna förklarades som kronoallmänningar. Kronan upplät därefter dessa marker som rekognitionsskogar åt bruken att kola på. Mot tämligen låga rekognitionsavgifter, fick bruken alltifrån 1820-talet tillåtelse att lösa in dessa skogar. Skogarna blev därmed privat ägda bolagsskogar. Så skedde i Bjuråker. En stor del av skogarna kom i brukens ägo. I samband med sågverksindustrins utbyggnad under 1800-talets senare hälft förvärvade bolagen ytterligare mark genom flera hemmansköp. Numera kännetecknas ägarstrukturen i Bjuråker till övervägande delen av bolagsskog. Den ytterst begränsade bondeägda skogsmarken ligger helt naturligt i anslutning till jordbruksbygden.
Brännås by. 61.02.869 16.14.693
Mitt i byn står skylten Brännås. Byns historia går tillbaka till 1765 då de första sockentorpen anlades. Byn fick en snabb utveckling. Omkring sekelskiftet 1800 hade antalet gårdar ökat till 12.
100 år senare hade skogsavverkningarna påbörjats och byn hade en snabb ut-veckling med stor folkökning. Ny skola byggdes i slutet av 1940-talet. Antalet skogsarbetare minskade sedan maskinerna började ta över de tunga arbetsmomenten.
Ett kraftverksbygge vid Tvärforsen här intill hindrade utflyttningen tillfälligt, men därefter minskade befolkningen snabbt och idag används många fastigheter som fritidsboende. Alla hus är heller inte bebodda. Byskolan och lantaffären är nedlagda.
Vi fortsätter färden genom att svänga höger vid ortsskylten Brännås för att börja färden tillbaka varifrån vi startade. När vi kommer fram till nästa vägkorsning svänger du höger på väg 773 mot Svågadalen och om 200 meter kommer du till den gamla Brännåssågen på höger sida om vägen.
Brännåssågen. 62.02.545 16.15.640
Här står ett gammalt såghus invid Brändbobäcken. En enramig vattendriven såg som byggdes år 1879. Sågen var i drift till 1930-talets början och användes av brännåsborna för husbehovssågning. Sågen provkördes år 2006 och sågades den sista timmerstocken. Intill sågen finns rester efter en kvarn.
Stanna gärna till och ta en titt på den bevarade såganläggningen och ta del av informationen som finns vid sågen.
Fortsätt vidare på den väg du kom och snart kommer du fram till byn Råka där Svågan rinner alldeles intill bebyggelsen. Du passerar också två byar, Långmor och Björsarv, innan du är framme i Råka. Under färden dit får du lyssna om flottningen i Svågan.
Flottningen i Svågan.
Någon organiserad flottning i Svågan förekom inte förrän på 1820-talet. År 1824 beslutade Kongl Strömrensnings Committén att älven skulle rensas och flottningsledsbyggnader av sten och trä skulle anläggas så att älven blev flottningsbar från Brändbo till Norra Dellen. Vid den tiden var det bästa virket och de skogar som bäst lämpade sig för avverkning de som fanns på kronoallmänningen cirka 25 kilometer ovanför Dellen. Den stora allmänningen omfattade nära 11 000 hektar och låg på båda sidor Svågan nästan upp till Medelpad. Hela denna skogsmark stod på 1820-talet till ingen nytta. Endast svedjebruk förekom med förödande skogsbränder som följd. Om Svågan kunde användas för flottning kunde man utnyttja skogen på ett helt annat sätt, vilket inte bara bönder skulle tjäna på utan även sågverk vid älvmynningen skulle bli lönsamt. Fördelarna med den möjliga flottningen var flera. Bönderna skulle från sina avlägsna skiften kunna tillfredsställa sitt behov av husbehovsvirke samtidigt som de kunde sälja såväl timmer som kolved. Den största fördelen skulle dock tillkomma hela bygden. Arbetet i skogen och flottningen skulle med föra att flera nybyggen anlades, fler arbetstillfällen skulle skapas, framför allt under vintern då bönderna var sysslolösa.
Beträffande transporterna av det färdigsågade viket tänkte man sig att detta skulle fraktas på pråmar över Dellen och transporteras med foror de två milen till utskeppningshamnen i Hudiksvall. På samma väg transporterade ju bruken malm och andra varor, varför de tomma malmfororna skulle kunna utnyttjas på återvägen. Strömbacka bruk rensade Svågan och byggde senare ett sågverk i Friggesund. Sågen blev klar år 1828 och därmed startade också flottningen i Svågan. Vid den tiden nådde man inte ut till de väldiga skogsvidderna inne i landet, vilket blev möjligt först under slutet av 1800-talet. Flottningen i Svågan pågick ända fram till år 1960-talet då den helt upphörde. Biltransporterna hade helt tagit över alla virkestransporter.
Byn Råka och fisket i Svågan 61.59.423 16.19.144
Nu kommer du till området som kallas för Råka. Under arton och nittonhundra talet fanns här många som bodde och försörjde sig i huvudsak genom små jordbruk. Nu finns inte några som bor här permanent längre. Under 1900 – talet fanns här arrendator som brukade ett av Iggesunds Bruks arrendeboställen. Den fastigheten revs dock under 1960-talet. I slutet av 1800 -talet uppfördes här en liten fäbodvall, Råka Vallen, och den var i drift fram till 1931. Om du vill veta mer om byn Råka där många människor bodde förr gå till Dellenportalens hemsida får du veta mera, www.dellenportalen.se/orter/raka
Som du kan se flyter Svågan förbi alldeles intill vägen. Där finns bland annat rikligt med Dellenöring. I Svågan kan man fiska till och med augusti månad varje år. Därefter är det förbjudet, då öringen börjar sin ”lek”, alltså fortplantningstid. Just här intill tillåts endast så kallat ”catch & release” fiske. Det innebär att man får fånga Dellenöringen, men man måste varligt sätta tillbaka den i vattnet. Ett särskilt fiskekort måste också köpas för detta fiske. För fisket i övriga delar av Svågan får man behålla fångsten. För den som är intresserad finns mer information på Fiskevårdsföreningens hemsida om fiskemöjligheter inom hela fiskevårdsområdet och som har 800 olika fiskevatten. Fiskekort kan köpas elektroniskt via hemsidan eller hos olika ombud i trakten. Hemsidans adress är
Fortsätt resan efter vägen som du nu åker på och snart kommer du fram till byn Ängebo.
