Efter några kilometer börjar stigningen mot berget. Berget är ett gränsberg mellan Norrbo och Forsa. Halvvägs till krönet står en skylt med texten: Källa. Berget har fått namnet efter missionären Josef, som enligt berättelser stenades till döds här omkring år 1050, när han försökte sprida den kristna läran till hälsingarna. I södra Hälsingland verkade Staffan med samma uppsåt. Båda sades komma från ett Benediktinerkloster i Corbie, vid floden Somme i norra Frankrike.
Vi fortsätter mot Näsviken. Vi åker cirka sex kilometer och kommer till ett vägskäl, där går Forsåvägen till vänster och en affärligger precis där du skall svänga, där ser du Thams kanal, följ den ett litet stycke till en parkeringsplats, där finns skyltar med info om kanalen och slussen. Här startar också en naturstig.
Det här är en berättarslinga som bygger på många människors samlade kunskap, intresse och forskning om bygden.
Vårt första mål på den här resan är Hamre Strömmar, intill Näsvikens tätort. En plats som till stor del varit avgörande för Helsinglands utveckling, och därmed för många hälsingars vardag förr i tiden och i dag.
Om du fortsätter direkt från förra resans slutmål, som var Tamms kanal, så ska du åka ut på Norrbovägen igen och fortsätta till höger. Efter cirka 1 km. står en skylt som pekar till höger med namnet Strömvägen. Om du kommer från Hudiksvallshållet, och åker Norrbovägen, ska du strax innan Näsvikens samhälle svänga vänster ner på Strömvägen. Fortsätt ned för backen och om en stund har du Dellarnas sjösystem framför dej. Du ska köra över två broar. Här vid Hamre Strömmar kan du parkera och ströva omkring ta del av informationen om den verksamhet som bedrevs här.
Som så ofta i Dellenbyggden är det skogen och skogens tillgångar som är grunden för de stora samhällsförändringarna, och vi ska nu tillbaka 150 år i tiden till mitten av 1800-talet.
Ute i Europa rasar det så kallade krimkriget. På ena sidan Ryssland å på andra sidan Frankrike och Storbritanien, striden gäller det Osmanska riket och kontrollen av sjövägen från Orienten till Medelhavet.
Det här är våra dagars oljekrig. Världens marknader påverkas av striderna och inte minst så ökar priset på trävaror i värden. Detta noteras snabbt av en grupp finansmän i London, de ser stora möjligheter att tjäna pengar på det olycksaliga kriget.
Trävaruexporten från Hälsingland är redan etablerad och en affärsman från Hudiksvall vid namn Erik Olof Regnander har gjort sig känd som en skicklig förhandlare och gjort stort intryck i finansvärdens London. Han kan livfullt berätta om de slumrande skogsrikedomarna i Hälsingland och Härjedalen. Och utan några som helst beskrivningar av transportmöjligheter, får han uppdraget att för engelsmännens räkning köpa avverkningsrätter i Lillhärdals socken i Härjedalen.
Snabbt bildas ett bolag i England med det stolta namnet Hudiksvall Stimsoingmill Copany Ltd. Här hemma går det under det mer lättfattliga namnet Engelska Bolaget.
Ett av bolagets projekt var att just här vid Hamre Strömmar, uppföra en ångdriven såg. Forsa ångsåg som uppföres 1859, är en av dåtidens allra största sågverk. Det sågade virket fraktas med pråmar dragna av ångbåt, till Forsa station där det omlastas för järnväg till Hudiksvall.
På bara några få år lyckas Regnander köpa avverkningsrätter på närmare 100.000 hektar uppe i Härjedalen. Avverkningsrätt betydde på den tiden att köparen under 50 år skulle få avverka levande träd som var grövre än 25 cm, och behålla virket. Det var alltså bara grovs timmerträd som avverkades för att sågas här vid Hamre Strömmar. Kvar i skogen blev de klenare träden, som på den tiden inte hade någon industriell användning.
Det här var ett vanligt sätt att avverka på den tiden, mitten av 1800-talet, det kallades dimensionsavverkning, och man levde i tron att de träd som lämnades skulle växa när de stora träden försvann. Men det skulle ta många år innan man insåg att så inte var fallet, för de träd som lämnades kvar klarade inte den förändrade miljön. De torkade eller fälldes av stormvindar. Det skulle ta nära 100 år innan man insåg misstagen och började restaurera de förödda norrländska skogarna.
En kuriositet i sammanhanget är att betalningen för virket skedde i natura. De som sålt timret fick hämta 50 tunnor gråsalt i Hudiksvall. De fick också förtur på att avverka de områden som de ägde.
De här gigantiska inköpen ledde snart till pengabrist hos Engelska bolaget. Det löste de på ett för tiden typiskt vis. De införde helt sonika bestämmelse i köpekontrakten som sa att de hade full rätt att säga upp köpet inom ett år, och om köpet ändå fullföljdes så skulle bara kalva köpeskillingen betalas kontant, och resten skulle komma inom de närmaste 10 åren. Någon ränta talade man inte om. Mitten av 1800-talet var köparens marknad och skogsägarna i Härjedalen hade ingen möjlighet att sätta in de här affärerna i ett större sammanhang.
Härjedalens skogsmarker låg alltså redan i Engelska bolagets händer.
Och nu började man se sig om i västra Hälsingland för också där fanns det ju vida och rika skogsområden. Men nu vaknar plötsligt affärsmännen i Hudiksvall. Varför ska engelsmännen få tjäna pengar på Hälsinglands skogar och inte dom?
Om igen kliver den välformulerande hudiksvallsbon Regnander in på senen.
Han har slutat hos Engelska bolaget, men förstås skaffat sig omfattande kunskaper om träindustrins infrastrukturer. Nu börjar han och hudiksvalls affärsmän att i stor skala köpa avverknigsrätter i västra Hälsing-land, och på så vis konkurera med engelsmännen. Det viktigaste för Hudiksvall är ändå att ångsågen vid strömmarna går för högtryck för ju mer som produceras här desto mer används den nyproducerade järnvägen mellan Forsa och Hudiksvalls hamn, och desto mer pengar tjänar staden. Nyckelfrågan är hur virket från avlägsna skogar snabbt skall komma hit till sågen. Flottleden Ljusnan har ingen lämplig förbindelse med Dellarna, dessutom ligger vattendragen på olika nivåer. Att transportera timret genom båda vattendragen förefaller för de flesta som omöjligt. Men Regnander är en man med smak för det omöjliga. Han samarbetar med orädda nytänkare och fram växer ett av det märkligaste transportföretag som ägt rum i vårt land. Den omtalade ”motlutsflottningen”.
Det handlar om att flotta timmer i motlut, alltså mot vattenflödets naturliga riktning. Och nu överlistas naturen via handgrävda kanaler, vattenreservoarer och ångdrivna hissanordningar. Timmret som kommer från Härjedalen i västra Hälsingland, flottas via huvudleden Ljusnan men nedströms Ljusdal i närheten av Hybo, skiljs timret av och där vidtar en avancerad kombina-tion av oxkraft och handkraft, handgrävda kanaler, timmrade rännor och basänger. Hjärtat i motlutsflott-ningen är ett ångmaskindrivet uppfordringsverk där stockarna krokas upp i kedjor och lyftes 13 m. upp i luften från ett vatten till ett annat. Uppfordringsverket har en kapacitet på 2.400 stockar per dygn, och så småningom kommer virket ner i södra Dellen, där det förs ihop i ringbommar som bogseras ned till Hamre och tas in i sågverket.
Den färdiga produkten, plank och bräder, lastas först på pråm och sen på järnvägsvagnar, för vidare transport till Hudiksvall.
Under högsäsong sysselsatte motlutsflottningen 200-300 man i dubbla skift. Motlutsflottning kom att användas i nära 30 år. Och mellan 5 – 7 milj. stockar nådde sågverket på det sättet.
Motlutsflottning har kallats, ”En av industrihistoriens största bragder”. Den har få motsvarigheter i världen.
När priser på sågade varor sjunker, avvecklar engelsmännen sitt engagemang i Hälsingland. Men staden Hudiksvall är i det här laget ekonomiskt beroende av träindustrin och Regnander som är med och styr utvecklingen. Ett nytt bolag, ”Hudiksvalls Trävaruaktiebolag” bildas. Och igen får Regnander en viktig position, nu som delägare och styrelseledamot. Han har stors försänkningar i de politiska kretsarna. Och när det nya Hudiksvallsbolaget 1868, ska köpa in Engelska Bolagets tillgångar så ställer stadsfullmäktige i Hudiksvall upp med ett stort lån för att affären ska kunna bli av. Beslutet är inte alls okontroversiellt hos hudiksvallsborna och det kommer att leda till ett regelrätt upplopp i stan. Om det får vi veta mer när vi kommer till Hudiksvall. Men Hudiksvalls Trävaru-aktiebolag fortsätter oförtrutet att expandera och bygger en ny stor ångsåg på en av Håstaholmarna i Hudiksvall, dessutom köper man in ett antal mindre sågverk, år 1903 införlivar dom gamla anrika Iggesunds Bruk med både järnbruk och sågverk. Forsa ångsåg driver dom fram till år 1911. Via sammanslagningar och uppköp så kan man följa tillgångarna i Hudiksvalls Trävaru-aktiebolag ända in i dagens multinationella HOLMEN Ab som tillverkar och säljer trävaror, kraft, tryckpapper och kartong. Holmen har 4.600 anställda och äger över 1 milj. hektar skog.
Nu går färden vidare mot Hög. Kör tillbaka till Norrbovägen och tag till höger, vid nästa vägskäl har du skylten mot Hög. Vi ska stanna vid Glimsta, och dit är det ca. 5 km.
Här i Glimsta har du en magnifik utsikt över högsbygden. Hela den här slätten var en havsvik för tusen år sedan. Genom landhöjningen pressades havet tillbaka och den tidigare havsbottnen blev bördig jordbruksmark.
Här ligger flera stora hälsingegårdar, gårdarna har ofta ett högt läge och syns på långt håll. Mangårds-byggnaden är nästan alltid i två våningar, i många fall är den hopbyggd med ladugården. När de här gårdarna byggdes var fönsterglas en dyrbarhet som signalerade välstånd och förmögenhet. De flesta gårdarna här har imponerande rader av fönster. Som kontrast till dessa ”timmerslott” står ”utanvidsbebyggelsen”, det är små hus i enkel stil som beboddes av folk som inte var direkt knutna till jordbruket som exempel hantverkare och båtsmän. I Hög skulle det finnas nio båtsmän, de hade ansvaret för transporterna med båt som var en viktig funktion i dåtidens samhälle. Den som blev båtsman fick ett torp, och det fick han behålla hela livet. När han gick bort så fick de anhöriga rätten att bo där. Alltså behövdes det hela tiden nya torp, och i mitten av 1800-talet var det i den här socknen inte mindre än 27 båtmanstorp. Hög var alltså en bördig byggd, kanske den bördigaste i hela Hälsingland. Men ändå var det få gårdar som fick hela sin bärgning från jordbruk och kreaturshållningen. Det vanligaste var att man hade en bit skogsmark där man bedrev ett svedjeskogsbruk som också kunde ge en viss avkastning. Nästa stopp, Högs kyrka.
Du står nu i det som är Norrlands viktigaste forntids-område. Inom en radie på 10 km. finns det inte mindre än 8 runstenar och en mängd gravhögar. Hög var ett maktcentrum redan några hundra år efter Kristi födelse. Här fanns en kungsgård so löd under Uppsalakungarna och mycket talar för att det fanns en religiös kultplats med offerlund just här. Högs kyrka byggdes på 1100-talet som en manifestation för den nya religionen. Den gamla läran och den gamla heligheten den byggdes på ett alldeles konkret sätt in i den nya sermoniplatsen för i kyrkans vägg kan du se två gravklot inmurade, grav-kloten kommer från forntidsgravarna, men ingen vet riktigt vilken funktion de en gång hade. Här finns också två runstenar, också dessa var en gång en del av kyrkväggen. Kyrkogården blev helig mark, liksom en gång offerlunden. Människor på flykt kunde få en fristad innanför kyrkogårdens staket eller mur, och ingen fick begå något fridsbrott innanför gränsen, för då föll bandlysningen tungt. Den överbyggda ingången i öster var en dörr. Den kallas stigport. Stigporten markerade gränsen mellan värdsligt och andligt, precis som en gång pallisaden runt offerlunden.
Vägen kantas av gravar från forntiden. De människor som levde här det första tusentalet efter Kristus har lämnat många spår efter sig här finns ett fyrtiotal gravhögar som restes mellan 200 och 400 år efter kristus. De är alltså äldre än de stora högarna i gamla Uppsala. En del av gravarna är bara någon meter i diameter. Den största är 30 m. i diameter och nära 5 m. hög.
Gravarna har plundrats genom tiderna, men arkeologerna har hittat rester efter vardagsföremål som nålar en kam en sländtrissa, resterna av en sköld, ett svärd. Det allra märkligaste föremålet är en Romersk vinskopa från Capua, utanför Rom. Skopan tillverkades ca. 200 år efter Kristus, också den tidens människor hade ett organiserat utbyte med omvärlden. Många av föremålen finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall.
Under den fortsatta färden mot Hudiksvall ser vi redan på avstånd Hälsingtuna kyrka till höger. Den byggdes i början av 1200-talet, som en s.k. klövsadelkyrka,
alltså med torn både i öster och väster. När kyrkan byggdes gick havet ända fram hit och kyrkan hade en kraftig mur not sjösidan. Det var inte långt till den gamla försvarsborgen ”Tunaborg” som låg på en udde i Tunasjön. Borgen byggdes under yngre järnåldern, någon gång mellan 500 och 1000 år efter Kristi födelse. I borgen sökte traktens befolkning skydd under orostider. Tunaborg säkrades med branter mot havet och en 125 m. lång vall inåt land. Utanför kyrkan finns två runstenar varav den ena troligtvis är den största i Sverige. Runstenarna restes långt innan kyrkan byggdes.
Nu fortsätter vi mot Hudiksvall. Nästa spår är en vägbeskrivning.
